Dolda statsskulder: Riskerna när staten mörkar notan

När staten mörkar notan

Enligt forskning har tillväxtekonomier sedan 1970-talet ackumulerat uppemot 1 000 miljarder dollar i skulder som aldrig rapporterades när lånen togs. Denna typ av osynliga åtaganden kan leda till kriser som slår direkt mot valutor, räntor och inflation.

I hamnen i Maputo, Moçambique, ligger en flotta av trålare och guppar i hettan. De här båtarna skulle bli ryggraden i en ny, stolt tonfiskindustri som skulle lyfta landet ur fattigdom. I stället har de blivit till rostande monument över en av modern tids mest magstarka finansskandaler – och ett tydligt exempel på hur uppfinningen kring statslån kan leda till något destruktivt.

Bolaget bakom den nu spöklika tonfisksflottan, Ematum, gick ut på marknaden och sålde obligationer för 850 miljoner dollar. Året var 2013 och investerare i London och New York köpte berättelsen om en modern, inhemsk fiskeindustri. I hemlighet lånade statstjänstemän ytterligare en miljard dollar. Alla lockades av räntan. Men pengarna gick aldrig till fisk.

De försvann i militärutrustning och korruption. Pengaflödet in i landet ströps omedelbart i samband med uppdagandet 2016. Valutan imploderade på momangen. Från en dag till en annan blev statsskulden omöjlig att betala.

Tragedin i Maputo är ingen avvikelse; den är ett symptom på en sjuka som borrat sig djupt in i den globala ekonomins nervsystem.

Detta skapar ett livsfarligt gap i statistiken. Ekonomer kallar det för Stock-Flow Adjustment. I en fungerande värld ska statsskuldens ökning motsvara budgetens underskott. Men i dagens grumliga verklighet växer skulden (stocken) betydligt snabbare än vad de löpande utgifterna (flödet) motiverar.

Det är egentligen inte mer komplicerat än vanlig privatekonomi.

Föreställ dig en privatekonomi där allt ser ut att gå ihop. Det banken ser är inkomster och utgifter i balans. Vad som inte syns vid första anblicken är att personen också tecknat ett privatlån med räntegaranti för ett externt projekt. Så länge projektet genererar pengar och täcker räntan är lånet osynligt i den dagliga ekonomin.

Men garantier är binära. De är osynliga fram tills den dag de måste infrias. När projektet inte längre kan betala flyttas hela skuldbördan omedelbart över till privatekonomin, som inte har några marginaler för att hantera smällen.

Politiker dras till upplägget av en enkel anledning: det ger dem möjlighet att spendera utan att det syns. De kan bygga vägar eller, som i Moçambique, köpa båtar, utan att belasta statens officiella underskottssiffror. På pappret ser landet ut att följa alla finanspolitiska regler. De köper sig politiskt handlingsutrymme, men betalningsmedlet är en dold risk som ackumuleras i det tysta.

Problemet är att dessa dolda garantier – på ekonomispråk kallade contingent liabilities – tenderar att utlösas vid sämsta tänkbara tidpunkt. Ofta är det samma ekonomiska chock, exempelvis fallande råvarupriser eller en stigande dollar, som sänker både det statliga bolagets förmåga att betala och statens egna skatteintäkter.

När garantin faller ut omvandlas den osynliga risken omedelbart till formell statsskuld. För marknaden blir det en chock. Eftersom ingen vet hur många fler dolda projekt som finns i böckerna, försvinner tilliten ögonblickligen. Riskpremierna skenar, och vägen tillbaka blir betydligt dyrare och svårare än om skulden hade redovisats öppet från början.

Det går att gömma undan en miljard i ett brevlådeföretag. Det går att vilseleda parlament och lura internationella revisorer med kreativa upplägg. Men det går aldrig att lura verkligheten.

De rostande skeppen i Maputo guppar rostiga i hettan som en tyst påminnelse om en grundläggande ekonomisk naturlag: en skuld kan strykas ur böckerna, men den försvinner inte.

Den väntar.